"Skrev av mig" då jag kom hem från en promenad en höstdag för något år sedan.;
Jag hajar till. En ekorre, kanske uppstoppad, tittar på mig genom fönsterrutan. Ett fönster med sneda foder runt om. Ett fönster man ser två världar genom. En värld in. En värld ut.
Vad såg han då han tittade ut? Där inifrån, där hans dagar och veckor blev till månader och år. Såg han skogen som sin trädgård. Såg han dom vilda djuren som hans husdjur. Kände han en frid och ro som ingen kunde röra. Hade han ett liv där den stressade civilisationen inte kunde tränga in och manipulera hans egentänkande.
Jag kupar mina händer och kikar in. Bråte. Första intrycket ger mig bråte, bråte,bråte. Och tanken: Herregud! Hur kunde han leva i detta? Hygien, mat/lagning, kyla, elektricitet ... hur många bekvämligheter som hellst rusar genom min hjärna. Ser honom därinne, stöka runt i kläder som hänger löst på hans magra kropp.
Jag tar ett steg bakåt. Solen kommer fram bakom ett moln, lyser upp gläntan och den inte direkt vinkelräta kojan. Kojan! Har jag döpt hans hem till Kojan. Eller är det världen utanför som döpt det till Kojan. Kojan där den något "udda människan, orginalet i var mans mun" bodde.
Jag letar något att sitta på. Vila ut promenaden genom skogen hit upp. Hittar en huggkubbe som jag tungt sätter mig på.
Försöker låta dom skickligt gömda släcktbanden komma upp till ytan. Funderar, lite förvånad, på dom med värme. Samtidigt som en talgoxe pickar i en grästuva, förfasar jag över en tanke som förmodligen skulle skrämma vem som hellst: Tänk om orginalet går i släckten? Om Kojans orginalgener går i släckten? Kanske därför att jag är som jag är, ler jag mot talgoxen.
En högt uppsatt man i samhället sa en gång: Dum är han inte. Jag skulle aldrig klara mig om jag skulle bo där. Nej, tänker jag, vem skulle det. Elda och laga sin fattiga kost på vedspis, göra husbestyren utomhus, hämta vatten i den närliggande källan, ingen el, telefon eller tv ... Javisst, om man var tvungen, på sommaren. Mysigt och pittoreskt. Vintern? En halvmeter snö och -25 grader, tre kilometer till närmsta granne ... Kanske inte.
Jag rycker till av Sällskapsresans hurtiga melodi. Letar i fickan efter mobilen.
- Hallå!
- Vart är du?
Makens mjuka röst får mig att längta hem. Några steg bort vänder jag mig om och ser tillbaka på Kojan. Gläntan och dom höga träd som delvis gömmer den sena eftermiddagssolen. Tanken som ligger kvar när jag går stigen hem genom skogen: Varje människa har sin version av Normal.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar