Lallbacken

Låter er läsa en av alla mina texter.




SVARTA DAGAR

Carita diskar kaffemuggen. Sköljer och ställer den i diskstället. Diskmedelslöddret kittlar hennes underarmar. Hon kliar, samtidigt som hon mellan pelargonerna i köksfönstret ser den gula postbilen svänga in på gården. Brevbäraren kliver ur och går fram till bron.
   - Hallå! ropar han in i hallen.
   Carita torkar av sig på kökshandduken och möter honom.
   - Vackert väder i dag, säger han.
   - Ja, ler hon. Så vackert att du kom ända in.
   Hon minns hans trevande försök att bjuda henne på middag. Hans dåliga försök att ljuga om att de röda rosorna var från någon annan. Och de ledsna ögonen då hon berättade om sitt kommande midsommarbröllop.
   Han möter hennes blick med längtansfulla ögon.
   - Nja, det kanske inte var just på grund av vädret.
   Han sträcker på halsen och tittar in i köket bakom henne. Vädrar i luften som en hund.
   - Det luktar kaffe.
   Hon fortsätter att le. Känner hur tålamodet börjar tryta. Känner irritationen över att han inte har förstått efter alla dessa år.
   - Nej, säger hon så menande hon kan. Jag har inte kokat kaffe.
   Hon backar några steg tillbaka in i hallen.
   - Jag ska nog fortsätta med disken.
   Hans huvud faller ner mot bröstet. Tittar på henne under skärmmössan. Suckar uppgivet och vänder sig om. Efter några steg stannar han och letar i västfickan.
   - Det var så sant. Du har fått post.
   Han håller brevet så att hon måste röra vid hans breda tumme när hon tar emot det. Med stora kliv är han framme vid bilen och kör iväg utan att ge henne en blick. Eller en utsträckt hand genom bilrutan som han brukar.
   Carita lutar sig mot broräcket och ser hur den strålande förmiddagssolen skyms av tunga regnmoln. Svalorna sänker sina vingslag och flyger in under takpannorna. Hon ryser till och huden knottrar sig i nacken och på armarna. Hennes namn och adress står på kuvertet. Men ingen avsändare eller frimärke. Hon river upp det med pekfingret. En gammal lukt kryper ut. Som från en för länge sedan läst bok. Brevet är viket en gång på mitten.



                  Älskade Carita.

När du läser detta gör jag äntligen slut på mina svarta dagar.
     Din vackra själ visar mig vägen genom byn. Ditt långa hår dansar i sommarens varma vind, drar mig genom grinden. Dina havsgröna ögon slukar mitt hjärta, väcker längtan i mig. Längtan att hålla dig i min famn. Jag vill tala om för dig hur mina drömmar fylls. Fylls med dig.
      Dig som jag älskar mer än mig själv. Mer än själva livet.
                 Din för evigt.                                                    
                                           Karl


  Caritas händer darrar. Hon lyfter blicken och ser efter den gula postbilen som har försvunnit bakom kurvan. Några regndroppar landar på bokstäverna. Sprider ut bläcket i Carita och livet. Hon fuktar läpparna och stirrar på brevet utan att se orden.
   Regnet börjar smattra på plåttaket. Hon går in och lägger brevet på köksbänken. Ser ut mot vägen och kurvan. Minnet talar om att efter kurvan smalnar vägen av och slutar nere vid havet. Där träekan ligger förtöjd. Hon springer upp på övervåningen och ser ut genom fönstret. Postbilen står nere vid vattnet. Hon tar kikaren från förnsterbrädan. Ute på vattnet sitter han i ekan. Han ror med kraftiga årtag medan regnet piskar hans röda skjorta och breda axlar.
   Hon springer ner och stoppar fötterna i gummistövlarna. Drar sönder hängaren på regnrocken när hon sliter ner den från hatthyllan. Hon hoppar på cykeln och med kikaren dunkande mot bröstet trampar hon runt kurvan. Nerför backen och fram till vattnet. Hoppar av cykeln och släpper den i det höga gräset. Hon torkar bort regnet på kikarögonen och söker över vattnet.
  Tiden känns som en evighet när hon desperat försöker urskilja hans breda axlar. Orden i brevet blixtrar framför hennes ögon ...äntligen slut på mina svarta dagar...   Äntligen ser hon ekan. Den är tom. Tårarna bränner och skymmer sikten. Hon blinkar. Den är fortfarande tom. Ett föremål på vattenytan överraskar henne. Hans röda skjorta. Hon släpper kikaren och sätter händerna runt munnen.
   - Karl!
   Carita ropar, skriker och ber. Ser med maktlöshet hur ekan driver längre ut på havet. Följd av hans röda skjorta.
                                                                                                                 

.